Kalle och jag
Igår. Helvete. Näsan grät. Ögonen grät. Jag flydde allt som hade med ljus att göra. Drog ner rullgardinerna, släckte alla lampor. Mörker, mörker, mörker. Skönt. Kröp ihop i min svarta soffa och stannade där hela dagen och bara önskade att allt skulle gå över, försvinna. Ironiskt nog ägnade jag en del av dagen åt att läsa om sådana äckliga små organismer som invaderat min lilla kropp. Parasiter som lever och förökar sig med hjälp av våra mänskliga celler. Trevligt.
Idag. Parasiterna i stort sett borta. Vaknade upp med ett kladdigt öga. Fick lite materiella saker. Blev lite gladare. Egentligen är allt jag begär att göra något roligt, upplevelser, umgås. Sådant som lämnar minnen. Det har tydligen gått ytterligare 366 dagar, 52 veckor, 1 år idag. Men något ni kanske inte visste är att Kalla Anka tidningen har funnits i exat 60 år just idag. Värt att firas. Vem har inte ett barndomsminne med Kalle Anka?
Kommentarer
Postat av: Malin
Jag har faktiskt inget barndomsminne av Kalle Anka ;)
Jag höll mig till Bamse och gör än idag hihi
Ikväll blir det nåt att göra, och kameran i högsta hugg också! :D
Postat av: Hanna
Där ser man. Men alla känner ju till Kalle på ett eller annat sätt. Absolut, ut och svira i natten var himla trevligt!
Trackback
