Sjunkande temperatur och löv som inte faller riktigt än.
Den där känslan när allt man vill är att vira in sig i värmande plagg, dricka te i förstora muggar och kolla på den ena fina filmen efter den andra börjar sakta sakta infinna sig. Höstkänslor kallas det kanske.
Heaven can wait and hell’s too far to go, somewhere between what you need and what you know, and they’re trying to drive that escalator into the ground.
Hang on to the things that you're supposed to say. Billions of stars that open to your fate.
Efter glada sönderdansade fötter, en stor del ojämn sömn, ett trött huvud, mycket sockerätande och fransk film har allting lett till ett plötsligt rus av pigghet och jag kan inte sova. Roar mig med att läsa inspirerande ord, titta på fina franska videoklipp och jag fantiserar mig bort. Mot mer värme med ihållande solsken och djupblå himmel och stjärnklara nätter. Resor mot städer med slingriga bakgator och soliga balkonger och en kaffe eller två på ljumma uteserveringar. Picknickar i gröna parker uppdukat på en rutig duk, hattpartyn med vinrus och dansande på vingliga bord och alldeles försena nätter i djupa vita fönsternischer.
Hemresan.
You are coming home. Are you still alone. Are you not the same as you used to be.
Lyssnar på Used To Be och varenda millimeter inuti går sönder.
.
- I would be so nice if something made sense for a change.
Somrarna med spökhuset.
Mina barndomssomrar vid sommarhusen ute på Sladdarön var några av mina finaste somrar. Transport med jordens segaste båt Snobben, grodyngelspölar, metning vid röda fyren, rodd i min alldeles egna roddbåt, ingen elektricitet, gasolspisar, utedass och båt- och skogsutflykter. Pittoreskt som sjutton och jag älskade det. Men i spökhuset på bilden var det inte många som vågade vistas tillslut. Fotografiet kommer från Malins arkiv (tack!) och på bilden syns min pappa, mamma och Malins mamma.
Where you invest your love, you invest your life.
Jag vill klä mig i fladdrande svart med små vita prickar och röda läppar, lyssna på min favoritmusik och dricka varm choklad varje dag.
A white blank page and a swelling rage, rage.
Jag får aldrig nog.
I really fucked it up this time, didn't I, my dear?
Nytt år firat med den godaste mat och champagne som någonsin smakats. Nytt år utan löften och förväntningar. Carpe diem ska äntligen få sin chans. Bort med ett pissigt och ångestfyllt 2009. Jag känner enda ut i fingertopparna att 2010 kommer att bli ett bättre år.
Ni kommer att få se...
Sigh no more, no more, one foot in sea, one on shore, my heart was never pure, and you know me, and you know me.
Har känt mig lite vilsen på senaste tiden och bestämt mig för att blivit halvt vegetarian. Men lyssnar man på Mumford & Sons och drömmer sig bort till Paris vackra taksiluetter så känns allt ganska underbart.
Dina händer är fulla av blommor, dina ögon är fulla av liv.
.
Allt blir överdoserat och på blodigt allvar, jag känner mig så patetisk.
Filmtips en grå andra advent.
Marie Antoinette av Sofia Coppola. Fransk historia har aldrig varit finare med ett soundtrack innehållande exempelvis The Strokes och New Order.
To die by your side is such an heavenly way to die.
Himmelriket infinner sig för tillfället med slutna ögon och Smiths. Huvudet med alla spänningar är tillbaka igen och jag väntar tålmodigt på räddningen, ett materiellt par av nördighet.
