Born to see with my own eyes.
Rastlöshet som bottnar i brist på sysselsättning i ett trångt rum med förkorta avstånd och utsikt mot kryllande ljuspartiklar och ljud. Ögon som ser enformighet som är självförsakande som säger ifrån, allting säger ifrån. Ingenting är egentligen stimulerande och i verkligheten går allt fort förbi men känslan säger att allt har stannat upp i en väntan på något brytande.
Tankar som vill och fantiserar men aldrig kommer till handling och inte finns i nuet.
Egentligen är allt bara isolering och ensamhet som inte kan ta sig ut. Som vill tillbaka till rörigt och upptaget för att komma framåt. En glänsande riktning mot lugnet och valfriheten var inte lycka, bara kaos.
Kommentarer
Trackback
