Kylan.

Den har letat sig in överallt. Kylan. Inuti och utanför. 
Konstant gåshud, rödflammiga överarmar, golv kalla som sten och ett iskallt rum. 
Det biter och hugger och ingenting värmer tillräckligt. Inte alla lager av koftor och ull, 
inte inlindande täcken uppdragna till näsan, inte närhet, inte fin musik, inte höstsolen. 
Det är bara kallt och väldigt tomt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0