hannashead

Jag sköt en DJ sent igår 
Blodet stänkte, blev en Pollock i hans bås 
Jag flyr genom en nedsläckt korridor 
Och mitt indiehjärta slår och slår och slår 

Jag står på en flygplats och väntar på känslan 
En man vid en avsats, en iskall Michael Caine 
Och alla som älskat dig har hatat mig av rädsla 
För att jag ska se dem som offer vid Palace & Main

Soldyrkande på innergårdsbalkong utan vindpustar. Kort korta shorts och svala kjolar och tunna skjortor som fladdrar och klibbar fast i den stekande värme som råder över åstaden. Likt ett snabbt förvirrat ögonblinkande är sommaren här. Leenden, smått brända ben och fräknar överallt. Lika förvirrat snabbt så försvinner en efter en. Hejdå Bror. Hejdå kamera?! Hejdå Emelie. Kvar är jag i den värmande sommarkvällen. Ensam. På en kyligt namngiven gata ironiskt nog. Med sommarkänslor upp till öronen. I väntan på lite action, dags för egentid med Anna Gavalda, spikmatta, kvällspromenader, solglassning, åhäng och andra nyttigheter. Kanske lite Gävle och lite Stockholm som fusk på det.

Sent nattsurfande med Jens i bakgrunden. Med regndagar en efter en flaxar sinnet lätt iväg på annat håll. P a r i s. Inser igen hur innerligt det lockar. Sitta på La Fourmi med ett glas vin och se på förbipasserande Montmartrebor, strosa runt i La Marais och slinka in i de bästa och billigast skådade secondhand butiker eller kliva uppför alla de hundratals trappsteg till Sacré-Cœur och se en utsikt värd att blicka ut över i timmar. Men efter regn kommer solsken, klyshigt men sant. Då ska jag börja fotografera igen. Stilla sinnet och tankarna och rastlösheten för en stund och Paris får flyta ytligt tillbaka in i dimman och vänta där ett litet tag till. 

Jag har fått ett plötsligt känsloinfall av impulsivitet. Vill göra något utan närmare eftertanke som att boka en tågbiljett till en större eller mindre svensk ort, roadtrip till havshorisonten, dra på första bästa lockande konsert oavsett antal kilometer eller mil eller sätta mig på ett valfritt fordon söderut och se hur långt jag kan komma innan pengarna tar slut.

Ingenting är utom räckhåll. Bara mer eller mindre långt bort. 

Ibland om vakna sena nätter med icke nyttiga tankar snurrande då tänker jag på dig och saknar. 

En vecka fylld av härligt värmande ljuspartiklar. 

Nakna fötter i det kalla gräset.

Solen skiner men allt är tyst, öppet, tomt och ögat ser inte början eller slut. Tårna nuddar änden av en perfekt linje som delar av gräset mellan klargröna och gulbruna nyanser. De börjar röra sig framåt i takt på den gröna sidan, hela tiden precis i kant med den fina linjen, sakta och kontrollerat. De rör sig fortare och fortare, meter efter meter. Varje litet steg känns igenom allt och lämnar olika djupa avtryck som aldrig försvinner.

Tomhet leder till ensamhet och enformighet leder till rastlöshet och tystnaden har aldrig känts så påtaglig och kall. Likt ett snabbt knäpp med fingrarna rubbas plötsligt den raka framåtbringande rörelsen ur sin perfekta bana. Fötterna rör den fina linjen, balanserar och går sedan över gränsen, känner det sträva torra gulbruna gräset som retar fotsulorna. Allt är annorlunda och ingenting kommer att bli likadant.

Gammalt och nytt rivs upp som ytliga sår, svider med smuts som letar sig in i varje litet utrymme. Men fotsulorna får nya avtryck och gamla avtryck läks även ihop. Den förr så perfekta rörelsen har övergått i en dansant mer eller mindre okontrollerbar rörelse. Fötterna lättar från marken med ett skutt upp mot himlen, dunsar ner igen, cirkulerar med en mastodont kraft fram och tillbaka mellan linjen. De halkar, snubblar, springer och de blöder ömsom läker men de har aldrig känt sig så välanvända som nu.

Tystnaden har brutits och enformigheten försvunnit. Öronen hör plötsligt allt de kolossalt vackra och ögonen ser annorlunda och allt flyter ihop till det mest fina abstrakta psykadelikamönster. Linjen nöts, gräsnyanserna blandas och de numera dansanta fötterna fortsätter lite fram och tillbaka i samma riktning, lika kraftfullt och okontrollerat, någonstans mot något de inte ser, tillsammans ensamma. 

 

Sida 32.