Novembermörker.
Tänk om allt just nu bara kunde vara lite färggladare och ljusare. Jag saknar himlen. Nu täcks allt bara av ett tjockt grått täcke. Tur att julen med all värmekänsla snart är på ingång.
Ett helt nytt ljus ger oss nytt hopp men även skuggorna blir större nu och inget är sig längre likt.
Mörkret dränker mig. Jag behöver ljus. Bara lite lite ljus. Men allting som blev fel som egentligen är just ingenting känns som det börjar vända nu.
Vinterns mörker är aldrig snäll.
If I Die Now I am so glad that I have met you. All my friends that I've had til the end.
The svineflu lär ju inte vara att leka med när en liten spruta med döda mikrodoser av det söta aggressiva svinviruset gör det till en viss kraftansträngning att förflytta sig från sovrum till vardagsrum. Heja biverkningar. Varma fluffiga täcken är typ det bästa som finns i min värld just nu. Jag ger allt mitt hopp till bipacksedelns svar. Bara 1 dag till.
Born to see with my own eyes.
Rastlöshet som bottnar i brist på sysselsättning i ett trångt rum med förkorta avstånd och utsikt mot kryllande ljuspartiklar och ljud. Ögon som ser enformighet som är självförsakande som säger ifrån, allting säger ifrån. Ingenting är egentligen stimulerande och i verkligheten går allt fort förbi men känslan säger att allt har stannat upp i en väntan på något brytande.
Tankar som vill och fantiserar men aldrig kommer till handling och inte finns i nuet.
Egentligen är allt bara isolering och ensamhet som inte kan ta sig ut. Som vill tillbaka till rörigt och upptaget för att komma framåt. En glänsande riktning mot lugnet och valfriheten var inte lycka, bara kaos.
Tell me when you hear my heart stop.
I mitt huvud leder dock alltid plötslig kreativitet till en viss överdosering.
Jag har beställt en bok om stickning, nu ska jag sticka fina och varma vantar. Kanske ett par raggsockor och en halsduk också. När jag ändå håller på.
Ett fint secondhandfynd till kjol ska sys upp, för hand, sen är den så gott som perfekt.
Inredningsidéerna flödar som aldrig förr. Saker ska bort, in med nytt, gitarren är redan uppe på väggen. En jordglob vill jag ha. Mamma ska ha en gammal. Någonstans. Perfekt.
Mer fotografier ska upp på väggen, bara att börja printa. Mer av allt ska upp på väggarna.
Jag gissar på att jag har tröttnat inom en vecka med en halvfärdig lista. Som vanligt alltså.
I could not stand losing you. losing you. losing you.
I'm rising to something new, the lies I drove through were all that I knew of this town.
Försovit mig. Igen. Väldigt mycket. Försöker vakna till liv och lyssnar på fina Bosque Brown och har kommit på, bara sådär, att jag vill till Berlin igen. Typ nu. För det är så oförskämt billigt. Storstadspuls, miljöombyte, secondhand-strosande och marknader i vinterkylan skulle sitta helt perfekt fint lagom innan jul när man är nerkyld och smått uppstressad över allt som ska göras innan årets slut. Att bara få komma bort från verkligheten ett tag med fina vänner,
det vore något.
La vie est amusante n'est-ce pas?
Jag vill sluta vara rastlös och vara samhällsnyttig, aktiv och arbetsam.
Men jag sover bort mitt liv. Jag måste sluta älska sovmornar och inse att världen utanför datorskärmen faktiskt är mycket mer innehållsrik och roligare.
Kylan.
Den har letat sig in överallt. Kylan. Inuti och utanför.
Konstant gåshud, rödflammiga överarmar, golv kalla som sten och ett iskallt rum.
Det biter och hugger och ingenting värmer tillräckligt. Inte alla lager av koftor och ull,
inte inlindande täcken uppdragna till näsan, inte närhet, inte fin musik, inte höstsolen.
Det är bara kallt och väldigt tomt.
Bergochdalbanan.
Love the light.
Honey don't you weep.
Typ finaste videon just nu. Är ensam och sjuk med sällskap av en bakis och konstant hungrig bror istället för att dansa sönder fotsulorna på kära v-dala. Känns sådär. Kollat på en dålig krigsfilm med blod och avhuggna kroppsdelar i brist på annat. Känns sådär. Valet mellan att rycka upp sig eller att dra något gammalt över sig och sova i hundra år är svårt.
Jag är trött på enformigheten men framförallt är jag trött på att vara sjuk.
Hösttankar och en septemberfödelsedag.
Systembolagsåldern är plötsligt här. Underligt och lite småläskigt, speciellt med kommentarer som "nästa år du fyller jämt blir vid 30" och "hur känns det? nu kommer åren bara att gå fortare och fortare". Men det känns mest rätt underbart, med indansning till vuxenlivet med alltför fina vänner och tårt-och kakkalas med alltför generösa och fina släktingar. Tack tack tack! Och mitt i allt fick jag en basker. En höstfärgad fin basker och jag inser att hösten verkligen är på ingång. Med lagom bitande kyla, varma färger, lövtäckt mark, mysmörker och tjocka halsdukar. Bland det allra vackraste jag vet. Hösten, min årstid. Nu längtar jag bara efter färgskiftningar, att låta basker värma öronen och jag känner mig mest bara väldigt lycklig.
Höstens första söndag.
Bakis, sunkig och ensam. Hjärnan och kroppen går på pinsamt låg aktivitet och jag fördriver mest tiden med fin gammal och ny musik. Mest El Perro, Jacques Dutronc, Wilco, [ingenting] och James Yuill (*extra tumme upp*). Avslut med en kopp franskt kaffe, fransk film och överblivna chipsrester lockar starkt. Ensamhet är inte helt dumt ändå. Till och från.
Hittar fina sidor med fina bilder:
Åh, jag vill ha en egen liten nikon. Och en polaroidkamera och en...
Fotointresset kliar fortfarande lika mycket i fingrarna.
Ur rastlösheten.
Jag är en vandrande sleeping beauty. Bokstavligt talat. Gör ingenting, tänker ingenting.
Orkar ingenting. Rastlösheten börjar bli för mycket vardag. Det kliar i fingrarna efter något,
jag vet inte riktigt. Sysselsättning.
Men allra mest har jag börjat drömma om bilder, objektiv, gamla polaroidkameror, analogt/digitalt och svartvit film. Intresset har ökat explosionsartat.
Låt kreativiteten flöda! Jag har en engångskamera från sommarens sista helg att framkalla.
Saknar vitt vin i en ljummen Parisnatt på La Fourmi.
Hela livet är ett disco.
Nytt av Krunegård dyker upp mitt i ett virrvarr av blandade hösttankar. Ser tillbaka på en tid av suddiga foton, dansande fötter och musikalisk lycka.
Allt var för länge sedan. Kicken vart tog den vägen? Abstinensbesvär.
Det krävs ett sjuhelsikes party innan de sista sommardagarna når sitt slut.
Matchande i skånska solnedgångar.
Lite spontanitet.
Vaken i ljummet sommarmörker till fin-dansant-känslomusik och med rogivande stadsbrus i bakgrunden. Tänker på impulsivitet när den blir som bäst, storstad som farligt nog bitvis smälter mitt hjärta mer och mer för varje svidande biljett och jag ser insiktsfullt på vad som är av betydelse. Lycka i sin enklaste form. Längtan inför planer på ett sista sommarmåste och ytterligare lite mer storstadspuls bubblar sig närmande upp på ytan. Förhoppningar, förväntningar och glädjeruset är nära att skjuta i höjden och hösten med mörka färger och bitande kyla känns på ett betryggande avstånd.
Tillbaka från sydligaste Sverige.
Hemma igen efter dagar fyllda med diverse spännande utflykter och äventyr. Svårsammanfattat men underbart. Nu lyssnar jag på nytt från Regina Spektor och känner mig mest tom efter en alldeles för lång sovmorgon.
