hannashead

Nakna fötter i det kalla gräset.

Solen skiner men allt är tyst, öppet, tomt och ögat ser inte början eller slut. Tårna nuddar änden av en perfekt linje som delar av gräset mellan klargröna och gulbruna nyanser. De börjar röra sig framåt i takt på den gröna sidan, hela tiden precis i kant med den fina linjen, sakta och kontrollerat. De rör sig fortare och fortare, meter efter meter. Varje litet steg känns igenom allt och lämnar olika djupa avtryck som aldrig försvinner.

Tomhet leder till ensamhet och enformighet leder till rastlöshet och tystnaden har aldrig känts så påtaglig och kall. Likt ett snabbt knäpp med fingrarna rubbas plötsligt den raka framåtbringande rörelsen ur sin perfekta bana. Fötterna rör den fina linjen, balanserar och går sedan över gränsen, känner det sträva torra gulbruna gräset som retar fotsulorna. Allt är annorlunda och ingenting kommer att bli likadant.

Gammalt och nytt rivs upp som ytliga sår, svider med smuts som letar sig in i varje litet utrymme. Men fotsulorna får nya avtryck och gamla avtryck läks även ihop. Den förr så perfekta rörelsen har övergått i en dansant mer eller mindre okontrollerbar rörelse. Fötterna lättar från marken med ett skutt upp mot himlen, dunsar ner igen, cirkulerar med en mastodont kraft fram och tillbaka mellan linjen. De halkar, snubblar, springer och de blöder ömsom läker men de har aldrig känt sig så välanvända som nu.

Tystnaden har brutits och enformigheten försvunnit. Öronen hör plötsligt allt de kolossalt vackra och ögonen ser annorlunda och allt flyter ihop till det mest fina abstrakta psykadelikamönster. Linjen nöts, gräsnyanserna blandas och de numera dansanta fötterna fortsätter lite fram och tillbaka i samma riktning, lika kraftfullt och okontrollerat, någonstans mot något de inte ser, tillsammans ensamma.