I could not stand losing you. losing you. losing you.
I'm rising to something new, the lies I drove through were all that I knew of this town.
Försovit mig. Igen. Väldigt mycket. Försöker vakna till liv och lyssnar på fina Bosque Brown och har kommit på, bara sådär, att jag vill till Berlin igen. Typ nu. För det är så oförskämt billigt. Storstadspuls, miljöombyte, secondhand-strosande och marknader i vinterkylan skulle sitta helt perfekt fint lagom innan jul när man är nerkyld och smått uppstressad över allt som ska göras innan årets slut. Att bara få komma bort från verkligheten ett tag med fina vänner,
det vore något.
La vie est amusante n'est-ce pas?
Jag vill sluta vara rastlös och vara samhällsnyttig, aktiv och arbetsam.
Men jag sover bort mitt liv. Jag måste sluta älska sovmornar och inse att världen utanför datorskärmen faktiskt är mycket mer innehållsrik och roligare.
Kylan.
Den har letat sig in överallt. Kylan. Inuti och utanför.
Konstant gåshud, rödflammiga överarmar, golv kalla som sten och ett iskallt rum.
Det biter och hugger och ingenting värmer tillräckligt. Inte alla lager av koftor och ull,
inte inlindande täcken uppdragna till näsan, inte närhet, inte fin musik, inte höstsolen.
Det är bara kallt och väldigt tomt.
