Leave the rest at arm's length, keep your naked flesh under your favorite dress and leave the rest at arm's length, when they reach out, don't touch them, don't touch them.
Måndagströtthet utan dess like. Tidig morgon, mycket franskamumlande och en varm dusch senare och jag orkar knappt förflytta mig. Känner för att gå i idé fram till jul. Innan ögonen faller ihop kommer ett fint tips. Klick. God natt.
There's a map of the world on a wall in your room green pins where you wanna go, white pins where you`ve been, there isn't even ten and you're already feeling old.
Att gå och sova verkar inte riktigt existera i mitt huvud just nu. Känner för att skriva tusentals ord. Blandade känslor skjuter ut som projektiler när man minst anar det tills allt bara känns helt känslolöst. Tomt. Fast mest känns allt väldigt bra ändå. Förutom att jag har bränt mig på kaffe plus lite andra smärre incidenter. Innan det här blir tusentals ord delar jag istället med mig av lite fina bilder av Tamara Lichtenstein.
I want scrabblenights.
Novembermörker.
Tänk om allt just nu bara kunde vara lite färggladare och ljusare. Jag saknar himlen. Nu täcks allt bara av ett tjockt grått täcke. Tur att julen med all värmekänsla snart är på ingång.
Ett helt nytt ljus ger oss nytt hopp men även skuggorna blir större nu och inget är sig längre likt.
Mörkret dränker mig. Jag behöver ljus. Bara lite lite ljus. Men allting som blev fel som egentligen är just ingenting känns som det börjar vända nu.
Vinterns mörker är aldrig snäll.
If I Die Now I am so glad that I have met you. All my friends that I've had til the end.
The svineflu lär ju inte vara att leka med när en liten spruta med döda mikrodoser av det söta aggressiva svinviruset gör det till en viss kraftansträngning att förflytta sig från sovrum till vardagsrum. Heja biverkningar. Varma fluffiga täcken är typ det bästa som finns i min värld just nu. Jag ger allt mitt hopp till bipacksedelns svar. Bara 1 dag till.
Born to see with my own eyes.
Rastlöshet som bottnar i brist på sysselsättning i ett trångt rum med förkorta avstånd och utsikt mot kryllande ljuspartiklar och ljud. Ögon som ser enformighet som är självförsakande som säger ifrån, allting säger ifrån. Ingenting är egentligen stimulerande och i verkligheten går allt fort förbi men känslan säger att allt har stannat upp i en väntan på något brytande.
Tankar som vill och fantiserar men aldrig kommer till handling och inte finns i nuet.
Egentligen är allt bara isolering och ensamhet som inte kan ta sig ut. Som vill tillbaka till rörigt och upptaget för att komma framåt. En glänsande riktning mot lugnet och valfriheten var inte lycka, bara kaos.
Tell me when you hear my heart stop.
I mitt huvud leder dock alltid plötslig kreativitet till en viss överdosering.
Jag har beställt en bok om stickning, nu ska jag sticka fina och varma vantar. Kanske ett par raggsockor och en halsduk också. När jag ändå håller på.
Ett fint secondhandfynd till kjol ska sys upp, för hand, sen är den så gott som perfekt.
Inredningsidéerna flödar som aldrig förr. Saker ska bort, in med nytt, gitarren är redan uppe på väggen. En jordglob vill jag ha. Mamma ska ha en gammal. Någonstans. Perfekt.
Mer fotografier ska upp på väggen, bara att börja printa. Mer av allt ska upp på väggarna.
Jag gissar på att jag har tröttnat inom en vecka med en halvfärdig lista. Som vanligt alltså.
